2015 Vecka 31-33: Släktsafari i mitt fädernesland med många djupa, allvarliga samtal samt många reflektioner 55 år efter mitt första besök då jag inte visste något alls om landet.

Allt eftersom bilderna redigeras och väljs kommer dessa fylla texten nedan... här är bara början. Klicka på resp bild så fyller den rutan bättre. Det är möjligt att just min familjs historia kommer under en egen flik när jag får tid att redigera och komplettera med fler bilder och ofullständiga släktträd som går tillbaka till sent 1800-tal. Mer information kan fås från gravstenar nära resp. födelsde/dödsorter, men sambanden kan vara svåra att göra.

7+7 tim i färja+motorväg i Polen.

4-7 augusti förberedde jag mig för att ensam resa till Polen med bil för att i huvudsak träffa släkt och vänner och för att bl a vara med på en fest för 18-åriga Ewa som nått vuxenstatus. Från början hade jag tänkt cykla men mitt självförtroende är inte vad det varit och jag var mycket osäker på trafikrytm, hänsyn till cyklister mm och därför tog jag det säkrare framför det osäkra. Bil + cykel. Kl 23  7 augusti gick färjan från Trelleborg till Świnoujście (betyder floden Swinas utlopp). Varför ensam? På schemat låg många frågor om min familjs bakgrund. Många polacker vet mycket litet om vad som hänt förr. Tradition eller tvingande fakta? Vet inte, men många jag talat med har samma erfarenhet och det nöjer jag mig inte med. Tror att mina barn och mina bröders barn gärna vill veta mer om sina rötter. Då är det inte så stimulerande att vara med när nästan inget går att förstå.
     05.30 väcktes jag av en barsk kvinnoröst som på hemsk polska och ännu värre engelska sade att jag hade 30 min på mig att lämna hytten. Det tog nästan en timma ett komma ut från färjan pga att den helt full. Det tog sina modiga 6-7 timmar att komma till Turek, en liten stad 7-8 mil från storstaden Poznan. Utmärkta vägar hela tiden och ganska höga hastigheter... Hittade inte avfarten och bestämde mig för att använda gps-en i mobilen med varierande framgång. Blev allt säkrare medan jag körde. Småvägarna var ganska dåliga med lagningar, hål och felaktig lutning. Det gick ganska sakta i 6 mil. Fick sova lite innan festen och Joanna, kusinen, Henryk hennes man tog väl emot och Andrzej yngste sonen hade kommit hem efter 7 år i Canada med hustru Milena, son och dotter.
    Det började häftigt med en fest kl 18 då Ewa, nyligen blivit 18, tog emot, strålande vacker och medelpunkten för de närmaste 10 timmarna. Maten stod framdukad och det fanns många rätter som jag minns från min barndom. Försökte smaka på allt men det gick inte. Till min stora glädje såg jag helt färsk Golonka (kokt fläskfot, fet och fin) som jag tog minst två bitar av och resten passerade revy för mig, fläskstek, nötstek, fiskinläggningar båda varma och kalla, mängder av marinerade sallader, kyckling och efterrätter. Nästan ingen drack vin utan det var ett evigt skålande i vodka och vatten. Hög stämning följde och det var minst 18 sånger för Ewa motsvarande vårt ”Ja må hon leva uti 100:de år”. 100 lat eller Sto lat, hette sången och betyder 100 år men i en betydligt mer uttömmande variant jag aldrig hört med ett flertal verser. Nästan alla som vågade dansade med henne. Och som hon dansade. Minns henne för 10 år sedan som en tystlåten allvarlig liten flicka. Nu ung som blommat ut. Blev riktigt rörd.
     En av släktingarna tvingade upp mig på dansgolvet och sedan fick jag veta att hon varit dansproffs. Nåt skumt med henne var det insåg jag, men inte just detta. Sedan fick jag dansa lite mer då Milena, Andrzejs vackra fru också tvingade upp mig. Fanns ingenstans att ta vägen så det blev en slags dans. På min önskelista står nu att gå en buggkurs. Vill inte mer utsätta mig för nämnda plåga för många kunde den dansen. Ungdomarna var fantastiska och jag konstaterade att där fanns också förmodligen proffessionella dansare med en hastighet och variation jag aldrig sett förr. Mer akrobatik än dans. Ren fröjd att skåda och de tillresande tyska klasskamraterna från Ewas gymnasium bidrog till stämningen. Har aldrig varit med om en modern polsk fest tidigare. Mycket proffsigt och allt med en duktig DJ som hela tiden såg till att olika aktiviteter genomfördes mycket bra. Vid 24-tiden vägrade mina ögon att vara med och vi gamlingar åkte hem. Vid 05.30-tiden upphörde firandet.

8:e-9:e augusti: Sov ända till kl 09 och Joanna min äldsta kusin hade redan gjort ordning frukosten på polskt vis, med ägg, korvar av olika slag, nymalet kaffe (långt från kommunisttidens kvaliteter), bröd, flera ostar mm och det blev min mjukstart för dagen. Vid 13-tiden besökte vi Ewas hem där hennes mor (Danuta, som är äldsta dotter till min kusin Joanna) och svärföräldrar hjälpt till med maten som delvis bestod av festmat från dagen tidigare. En trevlig stund då jag också pratade med mina kusiners barn, numera mellan 30 och 40 år gamla. De berättade om den jobbiga situationen många polacker befinner sig i, låga löner, svårt att få jobb och därför tvingas resa utomland för sin försörjning. I Turek ska man dessutom läggar ner sin största industri som berör 1000 invånare. Jobbigt för dem som bygger hus, vilket många gör men utan banklån som man anser vara för dyra. Ett hus tar 10-12 år att bygga och ofta flyttar man in så snart bottenvåningen är nästan klar. Jag besökte flera av den yngre generationens livsverk. Fina, bastanta hus med hög kvalitet på allt. Ofta hjälper den gamla generationen de yngre med inköp och ekonomi vilket är nödvändigt. Danutas hus har blivit en vacker oas med uppvuxen trädgård och japanskinspirerade växter. De senaste åren har hon drabbats av en muskelsjukdom som inte vill ge sig och hon har blivit svag och lite tanig. Men hennes hjärta är starkt och är motivator för många.
    Vid 18-tiden besökte Joanna och jag Jerzy, den yngste i brödra- och kusinskaran, sjukpensionär då han drabbats av hjärtinfarkt med påföljande hjärtoperationer i Paris där han befann sig som lastbilschaufför, exakt 10 år sedan men han har blivit mycket bättre och tar nu hand om ett av sina barnbarn, en pigg 7-årig flicka som han betraktar som sin egen dotter fastän pappan bor i närheten. Som vanligt bjuder man på söta bakverk, öl, vin och ibland vodka. Ingen bra kombination för en LCHF-are. Börjar redan längta efter min egen matlagning.
      Kvällen ägnades åt min familjs äventyr då Zygmunt, min far, och Mietek, Joannas far blev tagna av tyskarna som 16 resp 14 år för att serva dem i olika slavtjänster och de fick slita hårt, for runt i Europa under hela kriget och lyckades slutligen bli fria på en resa då deras fartyg i Östersjön sprängdes av tyskarna mot slutet av kriget och min far räddades men kom till Narvik för fortsatt ”tjänst” och Mietek kom tillbaks till Polen där han lyckades komma ifrån den officer han ”betjänade”.
     Min far flydde istället tillsammans med 5 andra lägerfångar mitt i vintern från Narvik där han varit stationerad med hjälp av norrmän som hjälpte dem tidvis och efter 4 veckor hade de nått Kiruna så svenska militären för första gången fick syn på dem. Skicklighet var inte deras starka sida, att 6 unga orutinerade unga män utan snö- och fjällvana hade kunnat ta sig så långt utan någon hade sett dem imponerade inte. Men där slutade min fars krig eller snarare slavtjänst och han placerades i Krylbo, nära Avesta, ett uppsamlingsläger där en vacker Genowefa från Warszawa fick syn på honom. Bröllop efter några månader då hon hunnit äta upp sig från sina 42 kg i koncentrationslägret och 12 månader sedan hade jag kommit till världen.

10:e augusti: Efter frukost och en massa prat om forntiden körde vi till Ewa Szceciak, dotter till kusin Irena, som var på semester. Deras hus var helt nybyggt och det var pampigt. Ganska amerikalikt eller sånt man ser på Hollywoodfilmer. Kaffe, the, bakelser od på en eftermiddagsfika. Husvisning och jag förvånades över att inte ventilationen var bättre, särskilt som temperaturen var ca 37 gr. En eller två kylanläggningar är ganska billiga idag och slår till när det är 28+ eller hur svalt man vill ha det. Finns tydligen ingen myndighet som kontrollerar sådant... Stor tomt som ska anläggas (10.000-tals timmar återstår) men närhet till en skog med fullt av svampar om klimatet medger det. Numera jobbar båda hemifrån och håller både i en Taxirörelse och organiserar utlandsfrakter som en slags speditör. Deras nyfödda flicka sov hela tiden medan vi var där. Därefter besökte vi systerns, Malgorzata (Margareta), husbygge som de redan jobbat på i 10 år. Också välgjort i Tureks utkanter. Man tar inte ofta lån i Polen till husbyggen utan alla inblandade hjälps åt med ekonomi och fysiska krafter, man hennes man är byggare och jobbar varenda helg på huset, men ofta är han i Tyskland på långjobb och får råd att ta fritt för det egna huset.

11:e augusti: Kalisz, Polens äldsta stad tillsammans med Joanna och Jerzy, två av mina kusiner. Vi träffades tidigt på morgonen och Jerzy, numera sjukpensionär, körde oss alla tre till Kalisz, som omtalades redan för 2000 år sedan i historien, en knutpunkt för handel nära Östersjön. Många städer i närheten har haft nytta av denna europeiska handel och många folkslag var representerade. Var inte alls förvånad över stadens uppbyggnad, lika vacker som Krakow och Gdanska men naturligtvis mycket mindre. Lärocentrum trots att Poznan som är minst 10 ggr större bara finns 12 mil staden. Båda dessa städer har spelat stor roll i landets historia men inte på det dramatiska sättet utan mer pragmatiskt. Länet heter på polska ”storpolen” och kanske inte är så stort men betraktas som ett geografiskt centrum.
     Vi vandrade lugnt där i hettan och såg bl a en vacker och känd operabyggnad där Joannas mamma sjungit i en berömd kör på 30-talet tillsammans med världsstjärnor. En flod rinner genom staden i ett lummigt svalt stråk. Det lilla vatten som fanns kvar utnyttjades av en del pensionärer som fiskevatten. Själva torget var tjusigt som vanligt på polskt sätt och det började fyllas lite smått allt eftersom vi närmades oss lunchdags.
     Joanna bjöd oss på en fin fika i en traditionell och ädel thesalong där vi både smakade the och kaffe från olika världsdelar.

Uniejów från ovan med floden Warta.

      På eftermiddagen körde vi ca 10 mil till en liten stad öster om Turek, Uniejów, med ett vackert litet slott och god mat. Det var nästan 38 grader och lite svårt att njuta av stället men det var skönt i restaurangen. Många badade i floden Warta som flyter genom staden, en vacker pärla utslängd på den polska slätten. Den lilla stadsparken var underbar och det kändes nästan som om vi var i en liten välstädad tysk stad med både nya och gamla byggnader. En jättelik badanläggning låg i utkanten där många simmästerskap anordnas och vad som inte fanns där i nöjesväg för barn och ungdomar, finns nog inte någon annanstans heller. Är faktiskt glad å landets vägnar att allt vänt efter många år av förtryck och överallt byggs det...
     På kvällen följde jag med Jerzy till hans lilla lägenhet där han bjöd på en del rinnande förtäring och med taxi kom jag hem. Hans lilla barnbarn Nadja kvittrade som vilken liten unge som helst och ville visa alla sina bilder. Jag förstår att Jerzy och hustrun gärna ägnar sig åt henne och tar hand flickan för att föräldrarna av någon anledning inte lyckas. Som det varit sedan begynnelsen i många familjer. Tack Jerzy efter vår andra träff på 55 år. Men nu pratade jag polska i alla fall... Alla berömmer min gräsliga polska men de vill bara vara snälla. Jag vet tyvärr för mycket om språket för att inse hur lite jag vet men det är försent att göra en djupdykning. Jag får helt enkelt strunta i grammatiken och koncentrera mig på ett modernare ordförråd. En polsk TV-kanal i höst kommer att hjälpa mig lite. Har inga problem med att förstå vardagsspråket, men det mer avancerade som finns i litteratur och tidskrifter är det värre med. Förutom att språket är gigantiskt stort likt engelskan så har det flera nivåer och jag befinner mig på den lägsta, dvs den som talas i polska kök. 

Nu levande från vänster: Jerzy, Rickard, Joanna och jag, för 55 år sen

12:e augusti: Släktpratardag. Vad hände egentligen i pappas födelseby på 20-talet? Ville att dimmorna skulle skingras. I Sverige vet man ofta ganska mycket om familj och släkt flera hundra år tillbaka men så är det inte i Polen. Krig, nerbrunna kyrkor och en viss ovilja att se tillbaka är nog huvudskälen till att man vet så lite. Jag har gjort en stamtavla om pappas släkt men inte kommit längre än till sent 1800-tal, då Polen inte ens existerade som nation men folket fanns kvar och fick lida under ockupanterna, främst  tyskar, österrikare och ryssar. Den stora bondebefolkningen svalt och många emigrerade främst till USA och Australien. Söker man på mitt släktnamn Kapusta så finner man dem i många hundra men namnet är inte unikt för Polen utan även ryssar, tjecker och slovaker finns representerade vilket man snart märker på vad de skriver.
    1923 föddes pappa Zygmunt (uttalas Sigmunt) och två år senare lillebror Mietek smeknamn för Miechislaw. Deras far Antoni var en ståtlig karl gift med den vackra mamman Marya Wandas, med blont hår och blå ögon. Möjligen härstammade hon från sydvästra delen av Sovjet, Azerbadjan, strax öster om Turkiet gränsande mot Kaspiska havet. Hennes släkt var sannolikt inte emigranter utan snarare krigsbyte från de många krig som drabbat den delen av världen. Intressant är att Karl XII lär ha lämnat ca 5000 ”svenska” soldater under sitt återtåg på 1700-talets slut i sydligaste Polen och de hade säkert följe av folk där de tidigare härjat i. Men om de var ”äkta” svenskar vet ingen för nyligen visade det sig att mer än 90% av den svenska hären som förödde landet under 16-1700-talet var legosoldater från de omgivande länderna. Men både pappa och hans lillebror var blonda och blåögda liksom två av mina bröder. Min egen mamma var mörkhårig med mörka ögon vars släkt kom från nuvarande Ukraina, tidigare Polens östligaste hörn.
     På den tiden var det mycket fattigt och marken de brukade klarade inte av att föda familjen så att tjäna som daglönare var en vanlig roll för många fäder. Hur pappas liv förflöt vet jag mycket lite om men så länge hans far levde kanske han var lycklig. Vid 4 års ålder dog pappa Antoni 27 år gammal en vinternatt på väg hem från en fest. Mamman hade bara en utväg och det var att gifta sig med en viss Jan Wilk som på sedvanligt sätt var mycket hård mot styvbarnen. Man ansåg att ingen mådde dåligt av lite stryk. Men att kratta gårdsplanens grus med fingrarna som lille Zygmunt fick göra någon gång ansågs vara fostrande. Redan vid 12 års ålder rymde Zygmunt för att försörja sig själv och undkomma styvfaderns ”uppfostran” som bestod av hugg och slag. Hela barndomen fick han hjälpa till på gården och lärde sig en rad färdigheter. Redan då tillverkade han sin första cykel av trä, vilket jag och mina bröder inte trodde ett dugg på. En dag i Göteborg såg jag till min förfäran en cykel från 20-talet gjord av trä, allt av trä utom själv drivanordningen, kedjan som kunde varit ett drivband. Breda ekrar som dem man har på dagens allra modernaste cyklar. Blev förstummad och skämdes... Som i alla tider - man använder de material som finns tillgängliga. 10 år senare fick min far jobb i Avesta hos en möbelsnickare. Självlärd. Otroligt helt enkelt. En kraftig omvärdering är på gång.
     Efter några år föddes Zygmunts halvbror Josef och lillasyster Maria. Josef var den ende som fick riktig utbildning. Medan Zygmunt och Mietek bytte skor, dvs de hade samma skor i skolan men gick barfota till och från skolan eftersom det var fråga om förmiddags- och eftermiddagsskola i byn. Josef däremot fick egna skor, som han tog på sig först när han kom fram till skolan. som var ett slags läroverk för de lite högre studierna, och tog av sig dem på väg hem för att skona dem långt in på höst och vinter. Josef var den ende som fick en bra utbildning och blev slutligen folkskolelärare och ordförande i Polens Esperantoförbund. Lillasyster Maria blev till sist bondflicka och fick hjälpa till hemma med hushåll och lantbruk.Träffade tidigt en ung man och fick fyra barn där den äldste heter Wacek och bor alldeles intill mamman med hustrun Bozena, mycket arbetsam och seriös. Hemmet delas av dottern Kinga som snart är färdig dietist och sambo med Xxxxxxx.
 
13:e augusti: Sista morgonen hos Joanna med familj. Önskade bara se min farbror Mieteks grav . Han dog 1995, 70 år gammal medan hustrun Czeslawa dog i cancer 1980. En fantastisk och omtyckt kvinna. Och de vuxna barnen kände sig lika övergivna som alla barn gör, oberoende av ålder. Men de var starka och blev själva ett starkt stöd för sina barn. Polska kyrkogårdar är betydligt mer utsmyckade och utrustade än svenska - och mycket dyrbarare. Vet inte hur jag ska tolka det men en naturlig tanke är att de värdesätter de avlidna annorlunda. En annan tradition helt enkelt. Betydligt mer anspråkslöst hoss hoss. Sannolikt har katolska kyrkan haft stort inflytande fastän inte många polacker är kyrkliga på allvar. Man menar att alla skandaler gjort folk besvikna vilket inte syntes när jag körde genom gamla samhällen på landet. Parkeringarna var överfulla tvärtemot de 5-10 bilar som står framför en svensk landsortskyrka. Vi talade inte mycket om det. Joanna lät mig förstå att egentligen hade hon 4 barn där den yngsta dog vid 3 månaders ålder pga att sjukhuset hade felbehandlat flickan och hon fick allmän blodförgiftning. Den lilla graven på bilden visar platsen.

    Kl 09.40 begav jag mig mot Warszawa och var efter div felkörningar framme hos Zenek som bor mycket centralt men trots gps och allt var det inte så lätt att hitta pga av omfattande ombyggnader på deras 3-4-filiga genomfartsleder och som vanligt var jag på helspänn när stora 8-cylindriga tyska lyxbilar åker slalom mellan livrädda bilister. Höll mig för säkerhets skull långt till höger... men kl 14 var jag framme. Det som skulle ta 2.20, tog 4.20. En snabblunch och sedan iväg till Zeneks lantställe som han haft mer än 30 år, ett litet paradis med svampar och fiskar, men nu var floden nästan borttorkad och svamparna såg vi inget av. Annars var det typisk svampmark men de höga temperaturer som varit förhärskande i nästan två månader torkade ut allt och myndigheterna planerade att införa stopp för alla besök i skogen pga eldrisken. Vi hörde brandkåren vid ett tillfälle och jag blev lite orolig för eldsvåda med den vinden kan överraska vem som helst... På kvällen tog vi oss ned till floden. Några fiskar slog i strandkanten och ett antal bävrar var ganska pigga. Svanar, storkar och sjöfåglar var aktiva och jag började bli trött och lyckades nästan gå vilse men konturer, färger och former ändrar sig i mörker. Ville gå i förväg medan Zenek gjorde sina sista kastförsök, men inga napp. 22.00 låg jag i sängen.

Min mor och storebror 1938.

14-15:e augusti: Bortsett från några mindre promenader i ökenlandskapet så satt vi mest i den 35-36 gradiga skuggan och pratade om föräldrar, släktingar, bekanta så långt tillbaka vi mindes.
     Min mors släkt kom från Warka, ca 5 mil söder om Warszawa varifrån morfar och mormor tog med sina tre barn till utkanten av Warszawa där de hade en liten odlingslott. Morfar Edward var finsnickare och gjorde allt för att få ekonomin att gå ihop, men det gick inte särskilt bra. Mamma Anna gjorde sannolikt allt hon kunde för att utnyttja alla resurser i hushållet med lite odling, bär- och svampplockning när tiden var inne. Vet inte hur barnens uppfostran eller utbildning såg ut men min mor Genowefa (Genevieve franska och Gunnel eller Gunhild på svenska) blev sömmerska tidigt och hon blev skicklig. I Sverige dit hon kom med de sk vita bussarna efter 8 månader i Ravensbrück började hon sy lite finare kläder till dem som behövde något extra fint eller bröllopsklänning. Så bidrog hon ekonomiskt medan pappa jobbade i gruvnan i Blötberget söder om Ludvika i de kända Grängesbergsgruvorna. Storasyster Maria blev med tiden föreståndare för ett bokbinderi och valde att resa tillbaka till Warszawa medan storebror Staszek eller Stanislaw utbildade sig till polis i Bremen. Gifte sig med en tyska men fick inga barn. Dog 1990 i följderna av en bukhinneinflammation. Fick ärva en del av hans kläder och jag minns att ingen i hela klassen hade så exklusiva kläder, äkta sidenslips mm minns jag. Skorna var av italiensk typ. Minns inte om jag blev retad i skolan men hade inget vett att bry mig om det. Var okänslig för gliringar av samma orsak. Hade samtidigt en sk ”peak” när det gäller teckning och målning som det tog många år att nå igen men nu med ett helt yrkesliv i ryggsäcken.
      I Warka lever fortfarande tre kusiner som nu bör vara i 80-85-årsåldern samt en adopterad flicka/kvinna, ca 20 år yngre. Har inte haft tillfälle att träffa dem, vilket dock skedde för 55 år sedan. Det får bli om något år. Warka är idag en centralort för öltillverkning och många arbetar på bryggeriet medan många fortfarande lever av lantbruket som radikalt förändrat sig sedan EU-inträdet. Stordrift och sänkt kvalitet har blivit följden och man har lika mycket socker i maten på hyllorna som i övriga Europa. Det var inte länge sedan man kunde få giftfri, sockerfri mat från Polen men andra intressen styr idag. Man hade inte råd att bespruta grödorna... och arbetskraften var billig.
     Jag vet inte mycket om vad som utspelade sig i koncentrationslägret men vapentillverkning var något många unga polacker tvingades till i slutskedet av kriget. Brist på allt var regel där och vakternas grymhet var som på alla andra platser. Av någon anledning hade syskonen kraft att stå ut och överleva. De ville aldrig tala om tiden och idag förstår jag varför, men saknar trots allt en hel del detaljer och informationer för eftervärlden. Ingen posttraumatisk stress behandlades, de fick tiga still och leva vidare. Vi var enligt dagens standard mycket fattiga, men upplevde det aldrig. Vi fyra barn fick aldrig godis eller ”onödiga” leksaker men alltid bra näringsrik mat. Socker och vitt mjöl existerade inte i vår värld. Inte karies heller. En halv sockerdricka en gång i kvartalet på festmiddag, inget som triggade insulintillströmningen.Vi hade rutor på magen och var magra som sälgkvistar. Såg undrande på många av mina klasskamraters spartanska middagar och förundrade mig över hur tråkig deras mat var. Men TV och bil skaffades snabbt där vi var sena. Vi var däremot först i hela samhället att skaffa en stor rymlig frys i källaren.
     På kvällen skulle vi in till närmaste stad och gå på restaurang, ville gärna bjuda Zenek, men hela staden var död. Helgdag då man firade ”Guds moder Maria”, bara något litet snabbköp var öppet. Vi vände hem och åt lite av vad som fanns i kylskåp samt inköpta piroger. Och sen pratade vi till långt in på natten medan ugglor och andra nattfåglar sjöng. Sjöfåglarna från floden hördes också liksom ett och annat hundskall från byn ca 1,5 km bort.

16-17:e augusti: 08 startade bilen för återfärd, men via en del platser jag gärna ville se eftersom de spelat stor roll i norra Polens histora. Via mycket ojämn kvalitet på vägarna så nådde jag Torun, Kopernicus födelsestad vi 11-tiden. Hittade trots mycket folk bra parkeringsplats som på söndagen var gratis. Ca 35 gr men om man inte stressar behöver man inte svettas så mycket. Kom först till det nya torget, kände inte igen det från turen för 10 år sedan och sökte vidare vi mobilen och slutligen fann jag det ca 15 min gångväg från min parkering.  Gick omkring som en äkta turist och smakade på stämningen. Ungefär lika fint som i Krakow men naturligtvis mycket mindre. Gillade verkligen att bara gå runt och titta och så avslappad har jag nog inte varit på många år. Barnen på det gamla torget sprang  tjutande och skrattande genom en slags allmän vattenspridare som svalkade och många satt under parasoller och njöt av sin kalla öl. Vid 12.30-tiden sökte jag en sk pirogeria som jag sett på avstånd men valde en liten restaurnang, dörr + ett fönster, men ett fint utbud av hemlagad polsk mat. Mormor, dotter och barnbarn jobbade i kök + reception och det kändes nästan som hemma i mitt polska kök i Dalarna. Blev rejält mätt, har glömt hur mycket köttfylda piroger fyller, men för 45:- fick jag även en dricka till. Ölen fick vänta eftersom jag snart skulle köra norrut mot Gdansk. Funderade nästan hela resan på om jag inte skulle ta en avstickare till Europas största borg i Malbork, en heldagsutflykt, som jag ska göra en annan gång då jag bor i Gdansk och då får hustrun hänga med. Gdansk har jag bara besökt en gång för ca 50 år sedan men det var inte mycket att se, mörkgrått, smutsigt, fattigt. Numera är det en av hansapärlorna och det vill jag njuta av när det inte är så varmt och gärna på våren. Fortsatte ytterligare 8-10 mil och nådde ett litet samhälle nära nordkusten, där många talar en märkligt språk kabusze som inte ens polackerna förstår. Valde bort det dyra slottet i samhället och fick tips på ett privatboende som var utmärkt där jag också blev inbjuden till lite samkväm på kvällen. Men det fick inte bli för sent så jag lämnade orten kl 07 utsövd för att köra de sista 40-50 milen till färjestaden nära tyska gränsen, nästan 50 mil.
      Landsbygden sett från bilsätet var ganska likt vårt skånska men betydligt fler skogspartier. Läste strax innan jag anlände till Polen att landet är ett av Europas skogrikaste, vilket jag kan bekräfta, åtminstone i den norra delen där jag faktiskt förväntade mig mer öppna landskap, men överallt fanns stora skogar, blandskogar och skogar bara med tall ca 25-30 år gamla. Intressant för i sådana skogar finns stor artrikedom av svamp. Jag körde genom städer som Lebork, Ustka, Slupsk, Koszalin mfl och alla med intressant byggnadsstil och folkliv. Tog det lugnt hela tiden för att inte råka ut för något trafikfarligt, lämnade plats för fartdårarna men hann tyvärr inte att besöka så många riktiga kustplatser fastän de är mycket intressanta under somrarna. Man måste ge landet mer tid för att det ska komma till sin rätt...
      När jag anlände till Swinouicie vid 17-tiden körde jag fel för jag hade varken en bra karta eller memorerat vägen därifrån och kom in på en färjeväg som ledde till en överfartsfärja över floden Swina. Och gps-en hade knappt batterikraft men tillräckligt så jag hittade en mack ca 5 km därifrån och fick då hjälp att både ordna laddning, lite mat, hotellrum över natten eftersom båten skulle gå 09. Kunde äntligen koppla av. En öl på kvällen hjälpte till att somna och jag var pigg på morgonen och kunde ta det riktigt lugnt. Hoppade över frukosten för att den skulle jag äta på båten, men tappade lusten när jag såg den i verkligheten. Det blev lite av fastedygn, inget man mår dåligt av och tänkte på allt vetemjöl, pasta och sött jag satt i mig under 12 dagar... minst +2-3 kg och det kändes. Mådde inte dåligt direkt men inte heller särskilt bra och längtade efter min egen kosthållning. Det tog minst 90 min för att alla bilar och lastbilar kom ombord men sen gick det snabbt. Kaptenen körde in en hel timme så vi var framme bara 30 min senare än tidtabellen och för ovanlighetens skull kom jag ut snabbt och var hemma inom en halvtimme.
Äntligen! Trots allt intressant jag varit med om så var det skönare än vanligt att vara hemma. Min grädde. Mina tomater (eg Gunnels). Mitt smör. Mitt kaffe med kokosolja och äkta grädde i. Mina köttprodukter och min lätta tävlingscykel osv osv. Sov djupt den natten.