Vecka 24-30: Mycket vila, mycket sömn, läsning, studier av den politiska världskartan och mycket mera inkl Tour de France som inte kan refereras, bara upplevas...

Nu har jag blivit pensionär och jag tar mig tid att ta det lugnt men det är ändå mot min natur. Likväl finns mycket att göra. Trodde aldrig att det skulle vara kul att städa, tvätta, torka rent, ordna i köket, köpa blommor till balkongen, plantera dem osv och med jämna mellanrum blev det en tur ut till båda skogarna.

Om svampar hittills: 
Pga av torkan så förväntade jag mig inte många fynd men likväl kan man finna marksvampar i skuggiga lägen eller på sluttningar där bok och ek växer, t ex blodsoppar.
En kväll kände jag en rejäl smäll i hjälmen när jag nästan var framme vid Bokskogens golfbana. Blev förvånad för jag hade precis duckat för en gren och tänkte hur den kunnat rekylerat så starkt... Ännu en smäll i bakhuvudet men då såg jag en stor skugga, förmodligen en duvhök, ormvråk eller snarast en uggla som anfallit mig. Påminde mig ett kattuggleskrik för någon minut sedan. Tur att jag hade hjälm... skyndade mig ut på  öppen mark och då vågade fågeln inte anfalla mig. Vet inte om det var kul, men i alla fall intressant.
Gjorde många sådana turer under dessa veckor men avhöll mig från just denna speciella sträcka då förmodligen ungen/ungarna kanske kändes oskyddade för mamman.

Mathållning under sommaren...
Mycket försiktig för jag har i alla fall ingen lust att äta speciellt när det är så varmt. Följde ibland något av recepten från Hemköp, men oftast blev det enklare och snabbare. Naturligtvis mycket bubbelvatten men konstigt nog tog jag sällan med mig vatten på mina 60-90 minuters cykelpass. Drack pliktskyldigast när jag kom hem.

Om familjen
Som förväntat är inte intresset så starkt från mina barns sida men situationen är ju konstig eller känns konstlad. En skilsmässa upplevs nog så speciellt av barnen fastän de innerst inne insett att det var det bästa som hände. Två fria föräldrar istället för två ofria. Får se om alla profeter får rätt, dvs att allt normaliserar sig med tiden. Hur konstigt det än är så känns det skönt att få lite distans även till sina barn.
     Det kom (föddes) en liten flicka, mitt tredje barnbarn för några månader sedan och jag ville gärna se henne fastän hon var för tidigt född så det dröjde nästan tre månader. Smittorisken var en orsak. Numera tillhör jag kategorin avlägsna vänner tydligen. Hon, lilla Elli var så fin och t o m log lite mot slutet av besöket. Tyckte nog det räckte men fler bilder har kommit upp på Instagram och hon växer till sig. Storasyster Agnes är som vanligt väldigt livlig och pratsam. Glad för att den familjen verkar ha det bra.
     En dag bestämdes att Susanna, min äldsta och Silas snart 12 år skulle ta en runda i Skåne. De kom med bussen som stannar bara 100 m från min ingång. Vi besökte Forsakar, Skånes högsta vattenfall, som nu var ganska blygsamt i hettan men naturen var ändå underbar. Vi valde lite svårare vägar och fick se mycket av det obebodda Skåne också innan vi nådde ett av målen för dagen. Hela tre mil nästan helt utan stationär bebyggelse i norra Skåne, vilket jag inte kände till. Kanske ett och annat sommarhus.
     Det var tungt att bära på allt till fikat. Vattnet i bäcken var sparsamt, men kallt, rent och härligt. Vi stannade ca 2 timmar för att sedan fortsätta till Knäbäckshusen där vi ganska många somrar tillbringat dagar eller delar av veckor mitt i sommaren.
     Badet var som vanligt fint även om jag varit en badkruka länge så insisterade Silas att vi skulle bada tillsammans och där i hettan så var det oerhört svalkande. Jag låg och njöt av att inte göra något alls medan Silas lekte med blålera, badade osv medan mamma Susanna mest njöt av solen. Fram mot kvällen körde vi hem. Dessförinnan kom Helen och pappan gående på stranden, upptäckte oss, lite kramar och vi växlande några ord. I deras hus har vi tidigare bott i omgångar som nämnts och så här på sommaren är det ett riktigt paradis.
Omkring kl 20 lämnade jag av Susanna och Silas i Malmö och körde till Svedala.
    I tre hela veckor har jag tittat på Tour de France och det var länge sedan sist. Kunde jobba en del fastän de 4-5 timmar tävlingen pågår varje dag så hörde jag TVn i bakgrunden och sprang fram om det var något särskilt intressant och särskilt när det nalkades bergstoppar och slutspurt.

Lite om några av mina nyare vänner...
Fick tipset av en polsk väninna att använda mig av dejtingsajter för att skaffa nya vänner i samband med skilsmässan. Varför inte? Sagt och gjort, som fd reklamman har jag inga problem med texterna men eftersom jag är bildmänniska i huvudsak så är jag beroende av att se vem jag kommunicerar med. Många förstår inte det eller också är de rädda för att synas ute på sådana sidor och vill inte att det ska pratas. Jag resonerar som så, att sidorna är för medlemmar och all kommunikation syns inte på sidan, bara somliga bilder och den öppna informationen. Man väljer hur mycket man vill säga. Sen ser man ju inte själv ev ”konkurrenter”.
     Oftast är gången följande. Någon eller några visar intresse för mig och jag reagerar inte eller också gör jag det och då är inte de intresserade av för mig okända anledningar. Kanske jag t o m träffar eller mailar någon en tid men sedan rinner det ut i sanden. Så kan det vara från båda hållen. Rent allmänt så är nog inte detta med dejtingsidor särskilt effektivt. Den personliga kontakten är dock viktigast. Några få har jag blivit riktigt förtjust men resultatet är magert. Somliga har teoretiskt passat väldigt bra, men intresset är dåligt medan andra är väldigt intresserade av mig men med väldigt få sk matchpunkter. Kan det vara så att man kanske inte ska veta så mycket om varandra innan man träffas utan bara gå på utseendet. En gång matchade jag och en kvinna 100 resp 95 procent. Rena sensationen! Bara att gifta sig, men stendött intresse i verkligheten, inte ens ett försök. Jag försökte, men ingen respons. Varför utnyttjar man inte denna samkörning? Det har gått 19 månader och jag vet fortfarande inte om det är bra... Inte direkt gratis heller förutom någon enstaka sajt.
     Ändå har jag träffat flera i verkliga livet och några av oss har blivit vänner, men inte mer. Jag är inte mogen för en sk relation tydligen. En väninna, Vania, stockholmare som bott många år i Skåne. Vi umgås lite då och då och gjorde resan till Polen (följande artikel).  Våra karaktärer och personligheter är på många sätt väldigt lika och vi har ganska lika temperament. Hennes många besök i Frankrike och mina polska rötter gör att vi drabbar samman ibland men tonar ner lite efterhand. Båda är vi 70+ och då ska vi ha lärt oss det. Nästan lika tokiga i cykling, konst, politik och dagshändelser från hela världen mm så pratar vi nog alldeles för länge med varandra. Var på ”kärleksskalan” vi står vågar jag inte säga men vi trivdes i Polen tillsammans. Just nu vill jag inte säga mer av den enklaste orsaken att jag inget vet.
     Marta från Polen är en intensiv och rolig polska med 40 år i Sverige. Jag vet inte om jag ger henne så mycket men vi håller kontakten liksom Eva från mellanskåne som jag trivs tillsammans med, känner mig lugn och väl till mods. Diskussionerna kan hetta till i alla fall. Flera med polsk bakgrund har jag haft kontakt med men det har droppat av och jag ser att det vettigaste är att avståndet får inte vara för stort, speciellt i startskedet då man ska kunna träffas kortare perioder och se hur vi trivs. Många flirtar, sätter upp mig som favorit och mailar men få bestående kontakter, är slutsatsen. Även om jag nu är pensionär så är tiden inte oändlig.
    Tror i slutänden så blir det nog att man till en början träffas med jämna mellanrum och jag med alla mina intressen kommer få det svårt att hinna med allt. Men händer något rejält, hett, så att vi vill vara nära varandra en längre tid, då måste jag kompromissa så jag funderar redan på vad jag skall ta bort. Och sen – finns någon som skulle vilja bo hos mig? Eller måste jag/vi flytta? Då måste relationen vara stabil, stark, pålitlig. Kanske vi börjar planera för en tid framåt? Allt beror av båda. Vilka intressen är gemensamma, och kan vi utöva dem båda från en liten lägenhet eller vi ska göra som par jag känner att hemmet är bara till för oss familjemedlemmar och intressena utövas i naturen, i en föreningslokal osv? När eller finns det läge för en hund, katt, papegoja? Men det är lyckligtvis ganska långt dit. Jag uppskattar verkligen den frihet jag har men den är bara 19 månader gammal för tillfället...
     Jag har i alla fall funnit att åldern spelar allt mindre roll. Från början var jag mest intresserad av unga, dvs runt 60 men de som är 10 år äldre är minst lika intressanta och nu börjat bli vana vid pensionärslivet. Man blir ju inte heller snyggare själv direkt... Men ”det” måste finnas, glimten i ögat, leendet, attraktionen, helhetsintrycket och så sakta börjar jag lämna mina tidigare ursprungliga utseendeideal. När man tittar på sin blivande käresta ska man känna värme inombords... Det längtar jag efter.