2018 | Vecka 22 och 23: Semester och många förberedelser... men först en presentation – sedan 12 dagar i Polen!

Vania från Malmö är stockholmare, några år äldre än jag, men det syns inte, och en vän sedan ca ett halvår från en dejtingsida. Jag kom bra överens med henne redan från början. Vi snackar lika mycket och är intresserade nästan av allt. Tror att ordmängden varierar lite från dag till dag. Vi har träffats flera gånger och vi trivs bra ihop fastän ljudnivån kunde vara lägre och en aning mildare. Vi har bra störningstolerans, jag lite mer, men vi har blivit vänner som egentligen var mitt första mål med att delta på en dejtingsida och som gett många, i början ytliga bekantskaper, men så småningom blir det lite djupare. Efter min skilsmässa är jag inte mogen för någon varmare (hetare) relation och så länge är jag fri i ordets verkliga bemärkelse. Trodde en gång i tiden att min hustru och jag skulle vara tillsammans resten av livet, men vi misslyckades och då är det bara att acceptera den rådande situationen som trots allt arbete, bekymmer och diskussioner ändå till sist utfallit ganska bra. Efter ca 18 månader så har jag faktiskt  fått ganska många nya vänner, 54 till 76 år, vilket jag är glad över. Kanske en av dem kommer att passa så pass bra att vi blir ett par med tiden. Det är strategin. Får se om det fungerar. Ingen detaljerad och pålitlig prognos i sikte än.
      Vania och jag har haft en del diskussioner om hur det är lämpligt att resa till Polen som jag har haft ett sug efter ett tag och ju längre tiden gick desto sämre passar det med tanke på semestertiden i Polen samt den förväntade värmen. Eftersom Vania aldrig varit i Polen och jag känner mig ganska hemma där så var det naturligt att jag skulle bli en slags guide. Hon däremot har rest till många europeiska länder och andra världsdelar, inget jag varit van vid, men jag är ganska nöjd ändå. Vi slog till och började planera.

Dubbelklicka på bilderna så blir de större.
Gdynia i norr och här är Polenresan totalt ca 180 mil.

 Först skulle vi flyga till Kraków men jag kände att jag vill se fler ställen och så slutligen hamnade valet på en bilresa. Kostnaderna för att komma till Polen är ganska högt med färjealternativet men i praktiken visade det sig att skillnaderna är små om man jämför turen Malmö-Rostock-Stettin-Kraków eller om man tar Malmö-Karlskrona-Gdynia-Krakow. Mellanalterinativen Ystad- eller Trelleborg till Swinoouicie är marginella. Billigare överfart men många mil på motorväg med hemsk trafik istället. Har alltid önskat åka Karlskrona-Gdynia och då sover man på natten och kommer fram utvilad till Gdynia. Och så blev det.
Att flyga är det billigaste om man bara ska se några få platser lite grundligare, och man kan hyra bil, men att köra egen bil den planerade sträckan blir dyrast om man ska räkna med alla kostnaderna men man får se så mycket mer och kan lätt anpassa eller ändra planer. Med andra ord en helt annan frihet och vi har tidigare i våra resp liv gjort sådana resor och jag t o m tre ggr i Polen tidigare med gott resultat. Vad vi inte visste var hur intensiv trafiken är och på 12 dagar såg vi fyra mycket allvarliga olyckor.

Min nyaste bil, perfekt för en pensionär eller två...

3:e juni
Bilen måste komma iordning, hotell bokas osv. Vania som är en van resenär ordnade allt sådant. Några spontanövernattningar blev det pga att vi inte planerat något särskilt för det var lite av resans mål, att övernatta på mindre ställen, mer om det sen.

Vania på väg in i Gdynia...

      Bilen alltså klar och söndagen den 3:e juni hämtade jag Vania kl 16 och vi körde till Karlskrona, i lugn fart och med några pauser. Imponerande god ordning i hamnen och färjan tömdes snabbt och alla resenärer var ombord inom 10 min. Lite skillnad för tre år sedan då det tog en timme per gång för trelleborgsfärjan till Swinouicie. Fick knappt 5 timmars sömn då innan jag brutalt väcktes av en kvinnlig militärisk röst.
      Men här från Karlskrona blev det annorlunda. Överraskande fin kvällsbuffé för ca 210:- och fria drycker. Allt vi smakade på var av god kvalitet. Jag är van vid mer mediokra bufféer. Det här var tvärtom. Vi sov gott till kl 07 då lite musik och en mild mansröst väckte oss via radion. Att plocka ihop gick snabbt och då jag aldrig sett något av Gdynia, särskilt från sjösidan så vi gick upp på däck och såg denna gigantiska hamn. Det var där Lech Walensa gjorde sin debut för att rädda varvet och jobben som sedan ledde till den första frie presidenten på 1900-talet men som så många gånger tidigare bortmanipulerades han av andra krafter med betydligt bättre nätverk än han hade samt folk med 40-50-årig erfarenhet av ränksmideri, mutor, hyckleri, precis som i Sverige, vilket man blivit medveten om de senaste åren. Många etablerade organisationer har fått eget liv och är ofta bromsklotsar istf organisationer som aktivt hjälper sina betalande medlemmar.

4:e juni 
Vi var i land exakt 08.30 och körde till Malbork, Europas största borg med en angränsande stad men vi var mest lite hungriga så det tog lite tid innan vi hittade ett lämpligt kafé och kunde slappna av. En tankning och sedan vidare mot Torun, Copernicus fördelsestad. Vi tog en ”genväg” för att slippa motorvägen och det tog exakt en timme längre. Väldigt mycket av vägarbeten upptäckte vi. Torun var som vanligt vackert, inbjudande och fullt av folk, särskilt skolbarn och ungdomar som alla skötte sig fint. Inga höga vrål, skrik eller halvfulla elever. Betraktade lite på håll lärarnas hantering och eleverna lydde direkt. Ovan vid sådan scener. Nästan som för 60 år sedan då jag själv var barn.Och likadant var det i alla städer vi besökte.

Vania har aldrig ätit polska piroger av denna kaliber förr.

Vi åt färdens första piroger på samma lilla restaurang jag besökt tre år tidigare. Det var lite godare förra gången, kanske för att mormor hade gjort dem. Hon var på sjukhus nu fick jag veta.
    En promenad fortsatte och vi såg oss omkring i den lugna men folkfyllda staden. Tyvärr tog bilresan från Tourun ca 2 timmar längre än väntat så vi var tvungna att leta övernattning i den lilla men fina staden Plock (uttalas poåtsk). Rummet var mycket fint, snyggt, rent för att inte tala om frukosten! Fastän jag inte äter mycket till frukost, inte Vania heller, så här kände vi för att ”ladda” för resten av dagen.

Solen hade inte kommit upp riktigt när vi åt frukost...

På kvällen gick vi ut på torget och några mindre utekaféer hade öppet. Vi tog plats och semestern började nog på allvar just då. Varmt och skönt och ölen smakade som alltid väldigt bra. Tyst rum, lagom varmt och vi kunde slappna av. Det var andra natten vi sov i samma rum tillsammans.

5:e juni
På morgonen for vi vidare mot Warszawa där Zenek, min kusins man och min ”adopterade” bror, skulle ta emot oss. Fann senare att mina gps-kartor inte var uppdaterade så det blev lite virrvarr här och där. Först kl 13 efter lite irrande i Warszawa var vi välkomna hos Zenek där vi fick lite kaffe och tilltugg (reserverar mig för minnet). Det var härligt att se hans vanliga entusiasm, nyligen fyllda 80 och precis klar från en del inälvsbesvär jag inte förstod som tagit två månader att kurera. Som i Sverige blev han slussad överallt i Warszawa där de inte var kompetenta att ta hand om honom och massor med både tidsslöseri och utgifter. Nu var han bra och med den vanliga järnhälsan. Gladde mig mycket över att se honom och Vania kunde växla några ord på franska med honom och som alltid, har man gjort uppehåll på 50 år är man ingen språkekvilibrist. Som med min polska som uppfräschats många gånger sedan 7 års ålder då jag helt övergått till svenska.
    Som väntat var det knöligt att köra ut från Warszawa. Nu körde vi huvudsakligen på motorvägar söderut som ca 10 mil norr om Kraków övergått till vanliga 90-vägar. Landskapet var hela tiden vackert och trafiken ganska normal och ju närmare vi närmade oss den stora staden så blev vägen bredare och fylldes med många trafikanter. Det är vackert att närma sig en kuperad stad med färggranna hus, allt välvårdat och de höga byggnaderna i fjärran. Vi sköt hela tiden fram träffen med vår rumskontakt som skulle introducera oss på lägenhetshotellet. Bara en halvtimme innan den utlovade träffen stämde inte gps:en med verkligheten och vi irrade runt en del, kanske 6 km i onödan och till sist fick jag köra på känn och efter 6 år gamla minnen och så träffade vi rätt.

       Lägenheten var fin i ett stort hyreskomplex, nybyggt med SPA, gym, bassäng osv i källarplanet. Lägenheten med terrass uppvisade en del brister. Det tog flera dagar innan vi begrep oss på hur och vilka lampor, motoriserade fönsterluckor od fungerade men frukostarna tillbringades utomhus. Det var så mycket brister att vi fick tillgång till (efter Vanias torrt formulerade klagomål per sms) ännu en lägenhet i samma ingång och där bodde jag. Ingen luftkonditionering vilket var ett minus när det är år 2018 och 28-30 gr varmt ute) Duschen var fantastisk medan köket bara kunde leverera varmvatten. Vanias lägenhet kunde bara leverera kallvatten och dushen var katastrofal så hon använde ”min”. Slarvigt helt enkelt, för antagligen har ingen bott där, gräsmattan på terrassen var ökenlik men ordnad av en tillfällig timanställd Giuseppe e.d. en snäll italiensk kille som knappast talade polska eller engelska men han var så mån om att vi skulle bli nöjda.
    Bilen stod på gatan med försäkran om att den kunde stå där gratis, men 10.20 såg jag en parkeringsbot... Gratisparkering egentligen bara mellan fredag kl 20 till måndag kl 10. Man lär sig.
    Vi gick ut redan på kvällen första dagen men det var för sent och nästan alla kaféer och restauranger var stängda så det blev en korvkiosk som leverade en varsin jättekorv där vi sparade hälften till nästa dag i kylen. Glömde att min mage har krympt. Tyvärr har Vania problem med psoriasis på fotsulorna vilket kan vara väldigt smärtsamt. Måste vila fötterna helt enkelt och taxi är enda hjälpen just då. Jag bad den vänliga kiosk- och korvleverantören att hjälpa oss att skaffa en lämplig taxi som kom 5 min senare. Priset för ca 2,5 km var 30 kr. Fortfarande billigt.

6:e juni
Vi sov länge och utnyttjade semestersituationen.  När jag vaknade kl 09 tog jag en orienteringstur för att leta efter någon liten speceriaffär. Fanns ingen men desto fler små välskötta affärer som hade allt vi behövde till frukost. 2 bagerier, en charkaffär, en lite affär med drycker och det nödvändigaste, gott om drycker och öl samt en affär med småsaker till barn, lampor, batterier, köksmaskiner och en massa annat bråte samt ett litet grönsaks- och fruktstånd. Ställde mig i charkaffären som knappt rymde 10 kunder och de 4 anställda var snabba och hade full koll på både produkter och kvalitet. Härligt att se. De flesta kunderna var nog pensionärer så jag kände mig lite hemma. Begrep t o m allt de sade både till personalen och sinsemellan. Märklig känsla fortfarande. Alla pratar som mamma... Köpte en liter jordgubbar för säkerhets skull. Årets första.
      Först vid 14-tiden hittade vi en lämplig snabb stadsbuss till centrala Kraków. 6:75 per person och framme efter 6-7 minuter mitt emot nationalmuseum.

Camelot, fortfarande välbesökt och fint...

Det gick att betala med kort. Vi slog in på närmsta tvärgata, Sobieskigatan. Kände igen namnet men senare fann jag att han var en av de stora polska hjältarna som räddade Wien från att falla i turkarnas händer 1760-talet. Hans armé var bara 30% av turkarnas men via list, snabbhet och att utnyttja det underjordiska systemet i Wien lyckades de slå fienden. Den österrikiske kejsaren var så feg att han flydde innan invasionen men efteråt fick han hela äran av att ha slagit turkarna. Ynkligt kom han tillbaka och hoppades att ingen skulle ha upptäckt vad som hänt. Polackerna drog sig tillbaka inte helt lottlösa. Många av turkarnas fantastiska hästar fanns nu i det hästälskande folkets ägo. En man med häst var något. Ingen bonde ägde några hästar och den som hade ett spann arabiska hästar ansågs för något stort. Rent av en hjälte.
         Jag letade efter Camelot i norra delen av innerstaden, Saras favoritkafé, lika fint men lite mer orutinerad personal denna gången. Men en kall öl vid 28 gr smakar alltid gott. Senare på kvällen skulle vi äta någon annanstans.

7:e och 8 juni  runt 30 gr varmt till långt inpå kvällen...

Upptäckte långa staketlängder på 50-60 m med dekorationer lite överallt

Nästan inget undgick de flitiga hobbymålarna

Markdekoration

Festsal och konferenshall

Kommunhus, förskola, vårdcentral mitt i Zalipie

Vania försöker dekorera en av uteplatserna...

Det skulle bli varmt och då är bilen bästa platsen att vistas i. Vi körde helt enkelt till Zalipie, en liten ort ca 100 km fågelvägen från Krakow. Det var svårt att komma ur staden och vi körde fel flera mil, men slutligen enades vi och gps:n om rätt färdväg. Redan då upptäckte jag/vi att de kartor som ligger till grund för gps:n inte var uppdaterade vilket också senare skulle visa sig. Men så länge vi körde på gamla traditionella vägar så fungerade allt bra. Ingen uppdatering behövdes, men efter ca 2,5 timme var vi framme och de hus vi ville se, visade sig efterhand. Normalt gillar ingen av oss allmogekonst för den känns så primitiv, men inte här. Visserligen överdekorerat men ändå väldigt vackert. Ca 50 av alla 500 hus hade större eller mindre dekorationer och när vi kom fram till ett slags kommunhus, med förskola, festsalar och samlingssalar så var dekorationerna uppstyrda och smakfulla. En mycket entusiastisk guide från samhället visade runt och berättade om historien och bakgrunden. T ex all färg har tillverkats av den jord som växer på området i samhället, allt från den vita grundfärgen och hela spektrat i de flesta färger. Skickligt, liksom i fornstora dagar då alla konstnärer av rang blandade till egna färger. De artificiella har inte en chans i den miljön och används inte heller. Hettan gjorde att vi snarare sakta åkte runt i behaglig luftkonditonering än steg ur och in i en skållhet bil. Det var inte helt oproblematiskt att köra där bensinstationerna är sällsynta men slutligen efter att ha frågat en äldre dam i en trädgård så visade hon på en mack ca 6 km bort och då hade vi inte många deciliter kvar i tanken. Och mitt i obygden, i utkanten av

Känns inte som om jag förgyller Zalipieturen...

 ett litet samhälle togs vi emot av två systrar som drev en mack och så mycket entusiasm de utstrålade var härligt att se. Lite extra dricka köptes och vi kunde köra vidare de 15 mil vi skulle köra tillbaka till Krakow, men denna gången tog vi det riktigt lungt och virrade inte runt utan kom direkt på lägenhetshotellet. Lite vila, en dusch och sedan en tur till de fina restaurangerna. Ingen plats på Mjòd Malina (Honungshallon), som varit favoriten de gånger jag varit där tidigare, så vi valde en utomhusservering med ytterst elegant service och mycket god mat och ett gott torrt vitt polskt vin som var överraskande fint. De gånger jag varit i Polen fanns bara söta och halvsöta viner utan klass. Priset därefter. Man börjar kunna göra torrt vin i Polen också. Fiskrätterna var väl tillagade.
     Kvällen efter hade vi bokat bord på Mjód Malina, men något har hänt. Valhänt personal, drinken kom nästan samtidigt med vinet och maten var medioker. Antingen har man bytt ut all professionell personal till okunniga studenter eller så hade restaurangen hamnat i lycksökarhänder som inget begrep. Sorgligt öde. Så kan det tyvärr ofta gå för restaurangen (två för övrigt) hade ett gott rykte sedan många år.

9 juni

Far och dotter spelade o sjöng  ett valv

Vania hade svullna fötter och behövde vila. Zalipieäventyret hade tagit på krafterna så jag gick en långpromenad själv och korsade många gator i de judiska kvarteren, där vi hade tänkt äta till judisk musik, men det var inte rätt läge denna gången. Jag gick ganska många km och besökte flera avdelningar av nationalmuseet. Bla några där den världsberömde konstnären Matejko som målat hundratals monumentalverk i olja vilka finns på fast plats i många slott och muséer i Polen och utlandet. Men det var lika trist i hans museum som hos Anders Zorn i Mora. Nästan bara småarbeten och historiska texter. Allt intressant fanns på annan ort. Vet att mycket finns på Nationalmuseet i Warszawa som jag missade för 6 år sedan med Sara. Så kan det vara med de riktigt stora men jag har sett flera av verken i Warszawa för 17 år sedan.
  
     

Det var varmt varje dag i Krakow och det var tur att Europas största torg var där med 100-tals uteserveringar och medan vi njöt av drink och iskall öl (till mig) hörde vi en jazzorkester med högt tempo och vid närmare granskning såg vi denna fashinabla uppsättning (ovan).

4,2 x 10 m, i ett enda stycke är en av flera hundra målningar

Jan Matejko 45 år gammal

Gigantiska arbeten som slår Lars Lerin i storlek och med en finess som är skrämmande. Kändes som om han hade haft 50 man till hjälp. Ungefär som på Rembrands eller daVincis tid. Människorna, ibland 100-tals var i verklig storlek. En superbegåvning som bara blev 45 år gammal.
Min egen sparsamma begåvning fick mig att leta efter någon konstnärsaffär för jag ville köpa de ryska akvarellfärgerna jag själv köper i Malmö. Kanske de skulle ha fler akvareller i tub än de ynka 12 som går att få tag på här i Malmö. Men de hänvisade till sin internetbutik. T.o.m där handlar eleverna på internet fastän de har konstakademi och 1000-tals elever.

Så här tomma kunde de förr så överbelastade
riksvägarna vara. Däremot forsade trafiken fram på
de avgiftsbelagda vägarna med ibland långa köer.

10 juni, tillbaka till Gdansk
Dags att förbereda hemfärden. Blev lite nervöst när vi skulle samla ihop allt och den ena lägenhetsnyckeln saknades... Tur jag har starka nerver och när allt var klart men nyckeln saknades fortfarande även efter kontroll i bilen och samtliga kläder så flyttade Vania på en kudde i det ena köket och där låg den. Dagen var räddad. Sånt kan bli dyrt sa Vania. Föredrog att inte tänka på det, allt för att skydda hjärtat.
     Som vanligt tar det mycket tid att bara köra ut ur Krakow och trafiken var strid fastän det var söndag förmiddag. Men körningen gick bra och enl gps:n skulle vi vika av mot Kalisz, Polens äldsta stad, mer än 2000 år gammal, ett handelscentrum sedan romartiden där många länders handelsmän samlades och stora affärer beslutades, men den dök inte upp i gps-flödet utmed vägen till Wroclaw, en annan stor student- och industristad som vi rundade (ca 650 000 invånare) och där många européer studerar till läkare, även svenska. Så småningom till Kalisz som naturligt blev övernattningsställe och mitt i staden fann vi både Hotell Europa som såg litet ut från utsidan men var desto större inuti samt parkering direkt utanför. Hungriga och trötta klädde vi oss för en måltid i uteserveringen. Fortfarande varmt men när solen gick ner blev

Hotel Europa, jättestort inne men litet från utsidan.
Utmärkt kvalitet, god service, parkering utanför.

allt skönare. Minns inte vad Vania beställde men jag fick en kötträtt som efter lite undersökning visade sig vara Golonka, (fläsklägg, både kokt och bakad – en LCHF-favorit), vällagad med mycket grönsaker lagd på en delikat surkålsbädd och den bara smälte i munnen tillsammans med den goda ölen. Mätta, men inte propp mätta, kunde vi dra oss tillbaka och ta en dusch. Mycket välordnat hotell och frukosten var generös och mångsidig med vita dukar och allt man kan tänka sig. En gruvarbetare eller skogsarbetare kanske hade smakat på allt men inte två pensionärer inte. Svårt att låta bli att inte äta lite för mycket...
      Kl 09.30 körde vi norrut mot Turek, men det var omöjligt att hitta någon avfart ca 5-6 mil söder om Wroclaw så vi fortsatte. Turek är mina kusiners hemstad och jag hade ringt och sagt att vi kommer och kan stanna några timmar. Joanna var ganska sur för att vi inte kunde/ville stanna men i vår generösa planering, som ändå visade sig vara för kort, så ville vi tillbringa två dagar eller delar av tre dagar i Gdansk. Vi gjorde en rundtur i det välskötta huset och trädgården. Paret Tomczyk kände sig nog ensamma då alla barnen var fullt upptagna med sina liv. Sånt är ju livet och jag tror många pensionärer kan känna det så. Inte jag, ännu, men finns barnen på annan ort så är det inte alltid lägen för längre besök. Tror också att vuxna barn själva behöver tid för sig och sina familjer. Den balansgången får man försöka både förstå och acceptera. På polskt sätt så hade hon maten klar fastän vi var proppmätta. Det är nog den enda riktigt negativa sidan av polsk gästfrihet. De vet inte vad ordet nie dienkuje, ja jestem zadowoloni (nej, tack jag är mätt-nöjd).
      Under vägen mott norr passade vi på att köpa färskplockade blåbär innan vi nådde Gdansk som vi båda hade stora förväntningar på.
        Ännu ett lägenhetshotell med terras på bottenvåningen. Det var inte helt  förberett för det saknades kökstillbehör som var nödvändiga. Allt viktigt fanns i en liten affär ca 300 m från hotellet. Läget var perfekt, mitt emot stadens berömda hamnkran från 1300-talet som vi tittade på följande dagar. Den har jag passerat för 54 år sedan då jag besökte min kära kusin Tereska under hennes och Zeneks semester och vi gjorde en båtutflykt förbi den. Då var jag inte alls imponerad av den gråbruna fula och nedsmutsade staden.
     Idag har den ändrat skepnad och var strålande vacker, ren, vackra pastellfärger. Kanske det var så den såg ut på hansatiden. Då ska man inte tänka på VVS-nivån och hur man hanterade soporna... eller alla magsjukdomar. Och alla döda. Hygien kunda man inte stava till och allt dränktes i starkluktande parfymer, dvs för dem som hade råd.

11-13 juni
Det blev några dagars vila efter den ganska lång körningen från Krakow. Det behövdes och här liksom i Krakow fick vi tillgång till en uteplats i markplanet. Skönt med kaffefrukost i det fria. Vania lyckades bra i att hitta bra boende men hon är mer van än jag.

Här i slutet på den ca 1 km långa ”breda gatan” var det som om vi var
i London på Oxford street med tusentals människor från hela världen,
dock inte en enda burka eller imam kunde ses.

Sedan blev det en hel del långsamt promenerande i de centrala delarna och där verkade det som om turistsäsongen var igång men strax utanför de stråken var det ganska lite folk på restauranger och kaféer. Vet att augusti är den stora semestermånaden även om man som i Sverige numera splittrar upp den på flera månader.
     Det var ett väldigt byggande överallt och bara från våra fönster såg vi fem gigantiska byggkranar och ljudet kunde varit mindre. Men allt var snyggt, välordnat, allt i personlig stil där i de centrala delarna. Måste vara populärt att bo där för de välbesuttna. Utsikten är underbar, särskilt från de högsta våningarna och utsikten över Gdansk är vacker med kanaler och havet strax utanför.

Mitt emot den stora °kranen” 400 år gammal, bodde vi i ett fint område med lägenheter. Antingen tog man båten över till andra sidan för 5 kr eller gick en tur på ca 1 km.

Här visas nog de finaste husen upp i Gdansk med allra senaste teknik och utförande. Inget hus var det andra likt.
Längst bort på vänster sida ser man den mest berömda byggnaden från den närmaste bron.

Eftersom vi tog det lugnt varje morgon så bestod varje dags promenad av att se på diverse byggnader, titta på folk, lyssna på gatumusikanter och särskilt två systrar gjorde så starkt intryck på alla lyssnare att det bildades en ”no-go.zone” på platsen. De spelade cello och fiol. Jag kan inte bedöma kompetensen men jag fick i alla fall tårar i ögonen – så vackert var det. Någonting jag aldrig kommer att glömma och många var generösa med att lägga både sedlar och mynt i fiollådan. Annars fanns det många som försökte prånglapå besökarna div struntsaker som är vanligt i alla turiststäder.

      Vi, eller Vania snarare, fann en fransk restaurang och då hon bott 2 år i Frankrike och var väl förtrogen med kultur, mat och viner därifrån som ville hon testa den och på onsdagen passade vi på för att inte vara maximalt hungriga till kvällen.
      Bovetepannkakor med grönsaker och div tillbehör.
Perfekt och lagom mycket. Den unga servitrisen kunde förmodligen inte ett ord franska som Vania hade hoppats på men pekade in mot restaurangen och sa att ägaren/krögaren kunde.
        Vi handlade lite i närbelägna butiker till det nödvändigaste för frukost mm. Annars var vi båda små i maten för vi har ungefär samma matvanor, 2 ggr om dagen och känner oss snabbt mätta. Att äta en komplett polsk middag kanske vi skulle klara om vi bara beställde för en person men då hade vi blivit propp mätta, något jag avskyr nuförtiden. För 50 år sedan var kapaciteten enorm. Ändå var jag tunn och smal.
         Inkastarna var många i Gdansk. Blev man törstig så fanns öl överallt men vi sparade oss till kvällarna och vi fann en utmärkt liten restaurang bara 50-60 m från lägenhetshotellets utgång, Bazär, kanske tyskt, men förmodligen betyder det helt enkelt Bazar eller om det är ett kuszeby-ord, då Gdansk är en del av ett område där man talar språket, numera utdöende då ungdomarna nästan bara talar polska. Ca en halv miljon talar språket tror man. Det intressanta är att språket har många skandinaviska ord. Kanske det härstammar från hansatiden då många språk cirkulerade i grannskapet.
      Eftersom både Vania och jag inte har samma kapacitet som i unga år, så äter vi gärna en förrätt som huvudrätt, annars blir det för mycket. Första kvällen var det piroger, de godaste hittills och andra kvällen blev det två olika soppor. Fisk till Vania och soppa på ängssyra till mig som jag faktiskt aldrig har smakat. Kryddningen var perfekt och vi blev lagom mätta. Sen var det dags att se över reseutrustningen igen och ta fram gps och välja väg norrut.

Några bilder från hamnen i de centralaste delarna då man vill visa upp både verksamheter, byggnader och historia men längre ut mot havet finns även deras stora moderna hamn, dock mycket mindre i Gdynia.
Här i centrum med Gdansks logotyp, den gigantiska kranen som kunde lasta gods i 2-tonsklassen var känd i hela hansaomorådet och bara de största fartygen fick komma in och lasta resp. lossa sina ofta dyrbara laster.

14 juni – mot Gdynia och Karlskrona
Vi borde nog varit ute tidigare för det blev lite nervöst mot slutet av turen Gdansk-Gdynia då morgontrafiken blev allt intensivare. Lika hektiskt som tidigare och många stopp inne i Gydnia som visade sig vara en jättelik hamnstad. Man tillverkar fartyg på löpande band. Lyckligtvis var det bra skyltat och det var raka vägen in på båten.
     Av misstag hade jag beställt hytt på tillbakavägen, men den behövdes för själva resan var inte imponerande och vi blev båda sömniga och sov i omgångar tills vi utvilade nådde Karlskrona.
     Vilken skillnad att köra i det sömniga Sverige. Vi kunde bara slappna av och utan fördröjiningar var vi framme i Malmö kl 22. Nästan varje tur i Polen tog längre tid än vad både gps och karta utlovade men påmindes av att stora vägarbeten utförs i hela Europa på somrarna. Sen hade jag 20 min till Svedala. Slocknade som vanligt efter några sekunder och sov till 08. Nöjd med att vara hemma hos mig, i mitt nya hem. Fortfarande lite tagen av den ansträngande resan, inte för att vi körde för fort utan jag/vi var tvungna att vara mycket koncentrerade och vaksamma över trafiken hela tiden. På några sekunder kunde en stor 8-cylindrig bil vara ifatt och förbi innan vi hunnit reflektera över vad vi sett.