Vecka 35-36: Återhämtning samt förberedelser till mina kurser och exkursioner

Väl hemkommen från akvarellkursen i Dalarna fick jag tid till att summera intrycken och titta över höstens aktiviteter. På önskelistan stod naturligtvis nästan daglig träning då jag samtidigt skulle granska svamptillgången på de bästa platserna men eftersom det fortfarande var väldigt torrt fick jag utvidga området vilket gav klent resultat. Inte förrän sent vecka 36 blev marken fuktigare, men inte tillräckligt för några volymer, men jag visste samtidigt att svamparnas egna klockor pockade på och en hel del svampkroppar dök upp ändå. Förökningskraften är stark både hos träd och svampar. Så när flugsvamparna börjar visa sig så händer mycket både rejält och snabbt. Med tanke på att de regn som kommer över mina områden varierar mycket i intensitet och mängd så kan de lokala skillnaderna vara stora och så hände. Blodsoppar och karljohan dök upp där jag tidigare inte hade stött på dem men nu gällde det att vara observant.
     Söndagen den 2 september lyckades jag samla ihop ca 25 svamparter varav ca hälften var ätliga och dem berättade jag om på Skryllegården nära Dalby på deras sk Svampens dag. Det kom ganska många med fyllda korgar men inte många hade något ätbart i dem. Detta året är ett ”narrkantarellår” och ”rodnande flugsvampsår” med stora mängder lokalt och flera trodde och hoppades på äkta kantareller som dels är fastare i köttet och ljusare. Ett par visade upp en hel korg med rodnande flugsvampar som de trodde var stolt fjällskivling och hänvisade till Svampguidens app. Förklarade vådan med att plocka flugsvampar även om just dessa är giftiga eller farliga, men förväxlingsrisken är stor till de dödliga, särskilt när svampkropparna är små och man själv är oerfaren... Ändå var de glada för att få den lilla lektionen och visade vad de skulle leta efter. Och skogen börjar bli generös igen.
     Lördagen den 8 september ledde jag en grupp från Trelleborgs naturskyddsförening och var lite nervös några dagar innan för det är inte lätt att samla ihop fyndplatser och samtidigt slippa gå flera km mellan dem. Bestämde mig slutligen efter en kontroll dagen innan att besöka den plats jag känner bäst, Käglinge naturområde, som varit granne till familjen sedan 1982. Då var det en öde sandig kuperad stäpp med buskvegetation och minimum av svampar på den förorenade marken (byggbråte och rester från några reningsverk fulla av tungmetaller, sk rötslam). Idag har svamparna gjort underverk, renat och sanerat samma mark så platsen är en grön lunga utanför Malmö och Oxie med 9 grodarter, smådjur, fåglar och tusentals orkideer och idag med 153 svamparter mot kanske ett 20-tal 1982. 48 arter är ätliga och fastän det var torrt så hade jag undervisningsmaterial hela tiden, nästan 3 timmar. Egentligen fantastiskt att naturen är så självläkande. När människor sanerar, så kanske de lyckas avgifta det mesta, men jorden är fortfarande sjuk och värdelös. När svampar och bakterier tar vid, så tar det visserligen lång tid, men jorden är bördig, frisk, näringsrik och befolkas av insekter, smådjur och växter. Är full av beundran och det är en fröjd att se och förstå dessa sammanhang.
    Samma eftermiddag besökte jag även Skördefesten i Slottsträdgården som hade minskat rejält mot förra året. Fastän jag gick runt allt 2 ggr så gav det inte så mycket mer än en fin burk honung från ljung. Träffade min fd hustru som koncentrerade sig på sin lilla odlingslott och som vanligt var den fin. Hon har verkligen ”gröna fingrar” medan mina bara blir bruna av trädgårdsarbete.
     Söndag kväll tittade Vania och jag på Valvakan på TV. En flaska champagne låg i kylen för att fira om resultatet skulle gå vår väg men det får bli en annan gång. Intressant blir det att följa alla konstigheter som inträffade denna säregna kväll. Att våra politiskt ansvariga skulle falla så lågt, med tanke på olika påhopp, vuxenmobbing och lögner trodde jag inte var möjligt. Som någon sa, Sverige har blivit en bananrepublik utan bananer...