Vecka 33: Lugn början men en häftig tisdag då jag blev osams med en flock bålgetingar... men avslutningen av veckan blev härlig i sydligaste Dalarna på en akvarellkurs jag längtat efter flera år.

Fortsatta förberedelser till akvarellveckan men på tisdag sen eftermiddag ville jag granska mina svampställen då det faktiskt hade regnat lite. På mitt favoritställe ställde jag cykeln mot en ganska stor ek. Gick vidare för att undersöka alla typiska ställen för karljohan. Inte ett spår av dem fastän det började bli fuktigt i marken. När jag skulle ta cykeln upttäckte jag ca 200 bålgetingar som snurrade runt cykeln och angrep den aggressitvt från alla håll. De lugnar väl ner sig, tänkte jag. Det tänkte inte de. Funderade ut en taktik hur jag skulle få tag i cykeln utan att bli biten 10-20 bålgetingar. Försökte några alternativ men de var på hugget. Gick inte att närma sig dem alls. Ordnade till en lång gren med klyka i ena änden så jag skulle kunna dra cykeln med klykan i styret. Fiasko. Flera bålgetingar anföll mig och en lyckades bita mig i kinden med ganska häftig smärta som följd. Hur många såna stick tål man? Jag måste ha tag i cykeln då nycklarna fanns i sadelväskan och att övernatta på platsen var ett dåligt alternativ med 200 bålgetingar, 50 flugor och lika många myggor. Nästa plan: Bröt av en rejäl grangren som jag kastade på cykeln för att förvirra bålgetingarna för det är svårare att ta sig genom dessa barr än ekrarna i cykeln. Snabbt tog jag tag i framhjulet och baxade iväg cykeln 6-7 m och sprang. Ingen följde efter mig. Kollade läget och bålgetingarna var fortfarande ilskna över grangrenen och inte cykeln där jag var tvungen att sopa bort ett tiotal som angrep sadeln. Så stora och så fina de var getingarna men smärtan från det första bettet påminde mest om en bedövning hos tandläkaren som skulle göra en rotfyllning. Smärtan spred sig mot ögat, mot örat och ner i tandköttet och i skrivande stund kl 21.30 har smärtan avtagit. Om jag hade fått 10 eller 20 sådana stick... hur hade jag mått då och med tanke på att jag ska köra långt på onsdag morgon...? Ordnade till bromsarna som fått div törnar vid den omilda behandlingen så cyklade jag hem. Det blev ändå ca 2 timmar. Lade mig tidigt för att vila till onsdagsresan...

Onsdag: Nästan 68 mil med 4-5 korta pauser utmed E4an förbi Motala, Örebro, Lindesberg, Skinnskatteberg och slutligen Malingsbo. Maria Ginzburg tog emot, visade runt och introducerade mig. Var faktiskt först, har aldrig hänt förr.
Torsdag-Söndag: Var helt koncentrerad alla dagarna på teorilektionerna då Maria först demonstrerade olika tekniker och vi 15 elever från Sverige, Danmark, Åland, Finland och Norge försökte hänga med så gott det gick. Ingen var nybörjare. Härligt att se allas koncentration och vilja att lära sig. Ålder ca 50-82. Fin och gemytlig stämning. Om något fattades i materialväg så kunde vi skaffa det i entréen så att vi kunde genomföra våra planer.
     Ett ungt par från Tjeckien såg till att alla blev mätta de tre måltider som ingick i vårt pris. Jag bodde i en liten stuga som passade mig perfekt. Fastän värmen var avstängd så var det tillräckligt varmt. Helt tyst hela natten och jag sov som en stock.
     Ibland fick vi visa upp våra verk och Maria kommenterade. Det mesta hon gjorde var ganska nytt för mig och det var orsaken till att jag ville gå kursen som innehöll metoder för att måla barrträd av olika sorter, undervegetation, stilla vatten och speglingar både nära och i fjärran. Dimmor och avstånd tillika med moln- och himmelsformationer. Egentligen var det bara fem grundfärger vi skulle använda och blanda i olika mixer och nästan alla bilderna vi målade hade dessa som grundelement. En av dagarna misslyckades jag med allt jag företog mig och blev lite nedstämd. En analys av mina papper visade, att trots det ståtliga namnet Langton, så var papperet ganska dåligt. Vatten och färg kom inte alls överens och jag kände mig urusel. Jag köpte det bästa papperet som de hade och plötsligt fungerade allt. Självförtroendet återkom
     Stor visning och omröstning om bästa bild hos respektive elev... Sedan avslutning och applåd för Maria. Kl 13.30 var lunchen slut och jag satte mig i bilen fö att köra nästan 30 mil till Boxholm där min bror Rickard och Gurli bor i ett litet växtparadis som jag alltid beundrat men det visade sig att det var minst 6 eller 7 år sedan vi var där. Känns märkligt att tiden går så fort.